Lantmäteriet - Geodesi - Landhöjningen

Landhöjningen

Redan i början på 1700-talet observerade man att jorden höjde sig men kallade det då för 'vattuminskning', eftersom man trodde att det var havsvattnet som försvann. Idag vet vi att det är landet som höjer sig efter att ha varit tungt belastat av den kilometertjocka isen under senaste istiden.

På förslag av Celsius inhöggs vattenmärken i klippor och dylikt längs kusten. Från mitten av 1800-talet har man sedan på ett antal platser (mareografstationer) observerat landhöjningen genom dagliga vattenståndsobservationer. Med mätningar från de två tidigare riksavvägningarna har man sedan kunnat göra en landhöjningsberäkning. Den 3:e riksavvägningen ger ökade möjligheter till en förfinad och förbättrad landhöjningsberäkning.

Landhöjningen medför alltså att höjdsystemet måste definieras för en viss epok.

Apparent landhöjning i Ekmans landhöjningsmodell 1998 (mm/år).

Med den apparenta landhöjningen avses den landhöjning som direkt kan observeras ur vattenståndsobservationerna, d.v.s. inga korrektioner har gjorts för andra faktorer som påverkar vattenståndet.

Landhöjningen varierar och är störst i norra Sverige vid Bottenvikskusten (ca 1 cm/år) och minst i Skåne (ca 0 cm/år). Värdet anges bladvis i förklaringen till Fastighetskartan (Gula) och Terrängkartan (Gröna).

Landhöjningen är förknippad med massförskjutningar i jordens inre som påverkar tyngdkraftsfältet och därmed geoiden, om än långsamt. Detta medför att tyngdkraftsvärdena ändras och alltså måste definieras för en viss epok.