Radiostrålning från världsrymden upptäcktes första gången 1931. Efter andra världskriget kom forskning igång och i slutet av 1960-talet kunde VLBI-teknik börja utnyttjas för geodetiska ändamål. (VLBI = Very Long Baseline Interferometry). Tekniken bygger på förekomsten i rymden av en typ radiokällor, kvasarer (kvasistellära radiokällor , radiogalaxer), som är belägna på mycket stora avstånd från jorden varför strålknippet från dem är parallellt och har en plan vågfront. På grund av de oerhört stora avstånden utgör också kvasarerna det stabilaste fixa referenssystem som finns.

I princip tar man emot signaler från en kvasar på två olika platser på jorden där avståndet mellan dem kan vara upp till flera tusen km. Signalerna från kvasarerna spelas in på band tillsammans med signaler från ytterst noggranna klockor. Efter vissa korrektioner, bl a för atmosfärens inverkan, jämförs signalerna med interferometriska metoder och skillnaden i ankomsttid till de två stationerna kan beräknas mycket noga. Genom att mäta mot olika kvasarer kan det inbördes läget mellan mottagarna beräknas med cm-noggrannhet. Antennerna är mycket stora och finns på fasta stationer. Den största svenska mottagaren vid Onsala rymdobservatorium har en diameter av 25.6 m. Förutom fasta stationer har även mobila anläggningar konstruerats som kan flyttas på stora lastbilar.

VLBI-tekniken har bl a använts för att bestämma kontinenternas inbördes rörelser; så avlägsnar sig t.ex. Sverige från Amerika med c:a 17 mm per år.